Idag ska du inte ruttna bort

Jag är inte rädd. Jo, det är du visst. Vad skulle hända om vi gav upp allt och bara hade varandra istället? Hade du vågat? Nej. Du är feg. Du är en idiot, precis som jag. Löven har börjat ändra färg nu. De faller snart. Bladen kommer vissna och ruttna bort i marken. Precis som jag. Jag kommer vissna och ruttna bort i marken. Gör allt liv det till slut? Fåglarnas kvitter, jag ler. Jag kan inte sluta drömma om att kunna flyga. Precis som fåglarna. Flyga bort från verkligheten. Den skrämmer mig. Min fantasi är så mycket bättre. Även fast det mesta i min fantasi inte är bra. Varför undviker ni min närvaro? Samma människor ser jag varje dag. Samma plats. Vad heter ni? Var bor ni? Vad tänker ni? Är ni lika galna som jag eller värre? Vinden är kall idag, borde ha tagit min jacka. Även fast den är blöt sen jag var i skogen. Men det är bättre än ingen jacka alls. Kanske om jag ställer mig närmare kanten? Nej. Dumma tanke. Tänk på något annat. Ett djupt andetag. In. Ut. Jag känner vibrationerna i marken från tåget. Det kommer snart. Dumma tanke. Sluta. Vad händer när livet tar slut, förutom att vi ruttnar bort? Föds man igen eller svävar man bara runt i ett parallellt universum? Jag har alltid trott på det övernaturliga. Det måste finnas något efter det livet jag lever nu. Det kan ju inte bara ta slut så där. Tåget närmar sig allt mer nu. Dumma tanke. Jag får ta ett steg tillbaka, för säkerhets skull. Vinden tar tag i mitt hår och jag rycks nästan med när tåget kör förbi. Dumma tanke. Jag får se upp var jag sätter fötterna nu, det där extra trappsteget brukar inte fällas ut. Idioter. Ta ett djupt andetag. Idag ska du inte ruttna bort. 

Det förbjudna

Varför kollar han inte på mig? Tycker han inte jag är vacker längre, har han tröttnat på våra möten? Jag vet inte, jag borde bara flyta med och låtsas som att jag inte tänker på det på det sättet.

Var ska vi gå nu, svänger han in där? Okej, jag följer efter. Jag undrar vad han har sagt till Amanda, var tror hon att han är? Vet hon om detta, och isåfall.. Vad tycker hon om det, eller bryr hon sig inte? Jag hade brytt mig om jag hade vetat om det.. Men alla människor är ju olika. Jag får se upp för stenarna nu, varför väljer han alltid detta hållet när han vet att jag har svårt att gå på stenigt och halt underlag? Idiot. Fast det är väl egentligen jag som är en idiot som följer med honom hit. Jag vill, men något säger åt mig att jag inte borde. Jag vet att jag inte borde, men jag dras bara med i fantasin. Och fantasin är underbar, i alla fall ibland. Kan han inte sakta ner? Jag hänger ju inte med när han klampar fram så snabbt. Men vi är snart ute i dungen så jag hinner nog smita ikapp. Han behöver inte ha så bråttom, vi har några timmar på oss. Fåglarna sjunger så fint, jag önskar att jag kunde förstå dem. Jag önskar jag hade varit fri som en fågel, kunna sträcka ut mina vackra vingar och flyga vart jag vill, när jag vill. Man kan ju alltid drömma fastän man vet att det aldrig kommer ske. Kanske när jag dör och förvandlas till en ängel. Jag vet att jag hade blivit en ängel. Dock är jag inte religös, men jag tror på änglar och det magiska. Nu är vi framme i dungen, snart framme på vår vanliga plats. Om jag småspringer ikapp honom så kanske han saktar ner? Fan, det börjar sticka i lungorna. Jag saktar ner när jag är bredvid honom. Varför har han inte sagt något till mig än? Jag börjar misstänka att det är som jag trott från början, han vill inte träffa mig mer. Jag tittar på honom från sidan, hans ståtliga kropp blir upplyst av det svaga månskenet som lyser igenom trädens kronor. Han är så vacker. Nu tittar han på mig, ska jag vända bort blicken? Jag hinner inte reagera innan han ger mig ett leende. Hans leende får det att pirra inombords, både på ett mysigt och jobbigt sätt. Vi fortsätter att gå genom dungen, fukten från det höga gräset tränger igenom mina skor. Jag känner knappt mina tår så kallt det är nu. Ska jag be honom bära mig resten av biten? Nej, det blir nog för mycket begärt och jag väger en del. Han hade inte orkat bära mig. Dock har han gjort det innan, på festen när vi träffades första gången. Vi sprang på varandra i trapphuset, och det var där våra möten började. Fåglarnas sång fortsätter att eka genom skogen när vi lämnar dungen och går längre in bland de stora träden. Jag känner igen ett stort speciellt träd, jag brukade klättra i det när jag var mindre. En gång trillade jag ner och slog mina knän rejält och pappa fick plåstra om och trösta mig. Efter den gången klättrade jag aldrig där igen. Nu är jag vid samma träd av en annan anledning. Det är fel av mig, jag vet det. Jag vet inte varför jag fortsätter. Det är inte bra för varken mig eller honom. Det kommer gå åt skogen. Ha! Ja, skogen.. Jag har alltid tyckt om skogen. Jag vet inte om min fantasi hänger ihop med att jag älskade skogen när jag var liten. Men det gör det nog. Skogen är mystisk, precis som jag och han. Vi är mystiska, tillsammans. Tillsammans är vi starka. Ensamma är vi svaga, eller i alla fall jag är det. Jag behöver honom, det är inte bra. Jag börjar låta allt för poetisk, det är inte likt mig. Är det mystiken och spänningen som gör det? Jag lutar mig mot trädet och känner hur kallt och fuktigt det är. Jag tittar honom djupt i ögonen, och han tittar i mina. Jag känner hur mina knän blir svagare, han är som en drog. Varför är du så vacker? Varför dras jag till dig på det sättet som jag gör när jag vet att det är förbjudet? Eller, är det jag som är en drog för honom.. Jag vet inte, jag dras bara med som vanligt. Ska han inte göra något, eller väntar ha på att jag ska göra något? Om jag lägger mina armar runt hans kropp, fortsätter han då? Vi borde inte. Okej. Bara slink med, njut av mystiken och spänningen. Du vet att det är fel. Du vet att det är fel. Varför slutar jag inte? Lägg av. Du vågar inte sluta. Du vill sluta. Varför kan jag inte övertala mig själv. Kroppen säger ja, men resten.. Nej. Han viskar som han brukar i mitt öra. Du är så vacker. Tack. Du med. Det rusar i hela kroppen. Mitt samvete finns inte längre. Det är skönt. För skönt. Bara dras med. Hans händer är så kalla. Det kittlas. Han vet ju om att jag är extremt känslig över höfterna. Varför tar han då i så hårt? Struntar han i vilket? Ser han mig som sin egen ägodel, något han kan göra vad han vill med? Nej. Det gör han inte. Jag borde inte tänka så. Så kallt. En regndroppe letar sig in genom min tröja och smeker min redan iskalla rygg. Snälla. Värm mig. Nu. Hans läppar smakar så gott. Naturligt gott. Jag vill ha honom. Mer än vad han kan ana. Eller så vet han om det. Bry dig inte. Låt det bara gå. Ge honom hela din kropp. Du njuter av det, du älskar det. Hans händer är så kalla. Alla de gånger vi har träffats här ute, är det mer än bara en lek eller ett spel för honom? Ser han mig som något mer eller njuter han bara av spänningen. Vi har i och för sig pratat om det innan, men inte djupgående. Jag vet ju egentligen inte vad han vill. Han tycker om mig. Det vet jag. Men är det bara på det här sättet? Älskar han mig eller bara Amanda. Sluta. Du vet att det är fel. Vad kommer hända om vi bli påkomna? Kommer vi aldrig mer träffas eller bara vara mer försiktiga. Han kommer sluta träffa mig. Jag vill inte att det ska hända. Jag behöver honom. Han kan inte älska henne. Han älskar mig. Jag kommer bara förstöra mig själv. Du måste sluta, nu. Det är så fel. Du får inte. Jag kan inte stoppa mig själv, jag lyssnar inte på mina egna tankar. Jag rycks bara med. Ingen självkontroll. Jag kan inte hålla mig längre, vi måste. Hur hade jag själv känt om jag var Amanda? Vad hade jag gjort om jag fick reda på det? Sluta. Hampus är min. Inte Amandas. Han hade lämnat henne om det hade varit lättare. Han vill ju inte att Joakim ska få skilda föräldrar och växa upp mellan två hushåll. Nej. Sluta. Hans kyssar värmer hela min kropp. För skönt. Bara dras med. Den kalla, fuktiga och steniga marken trycks mot min rygg. Det gör ont. Bryr du dig? Du är så vacker. Orden ekar i mitt huvud igen. Tycker du det? Bara dras med. Tänk inte för mycket. Spänningen och mystiken stiger igen. Du älskar det samtidigt som du hatar det. Det, kallas det förbjudna.